Tag Archives: Skriva

Alvinda M. Hall

2016/05/21

 

Sådär ja. Nu har jag suttit här länge och kollat på nätet. Folk gör ju så mycket bra. Skriver och stickar och virkar och gör konst och hjälper sina medmänniskor och gör narr av skrämmande politiker och jag, jag sitter bara här och glor. Stirrar på skärmen i mörkret tills ögonen tåras. Ingenting blir det. Jag grinar och gnäller för mig själv för att jag inte har eller får tid för att göra detta. Sätta ord efter varandra på ett imaginärt papper i min maskin. Det är ju inte ett papper, bara en bild av ett papper… det är det jag vill göra, alltså skriva.
Jag tycker att korta tankebanor som plötsligt slutar är tråkiga men har problem med att titta på samma bild längre en några sekunder. Tänk ett måleri av en mästare på måleri, det har tagit tid att måla eller hur. Ganska lång tid antagligen. Först måste duken spännas, sedan grundas och färger skal rivas och ja, jag har aldrig målat något så från grunden, men alltså, det är en process och processer tar tid. Man måste vänta på att färgen ska torka och motivet behöver mogna. Man skissar och förbereder sig. Kanske vandrar på ett fjäll för att hitta det rätta motivet, känslan. Eller sitter långa kvällar i en bar och studerar människornas sönderfallande relationer eller växande. Eller drömmer drömmar som blir näring till bilder som uttrycker djupare meningar en vad som först är uppenbart.
Sedan en dag är allt klart, måleriet står där färdigt. Kanske hänger det på en vägg i ett galleri. Då kommer jag förbi. Stannar ett ögonblick och tittar. Vad fint, tänker jag och vänder mig om och går vidare. Det var ju bra det eller hur, att jag tyckte det var fint. Jag kunde ju sagt, usch vad otäckt. Kanske är måleriet en av alla bilder som dyker upp på min skärm när jag skrollar förbi. Jag stannar till, låter blicken vila, men hur länge? Inte länge det är säkert. Är det riktigt bra kanske jag gillar det. Min korta uppmärksamhet plågar mig och jag tycker i alla fall, konsten förtjänar mer.

picture_Mirror & Rotation (6)

Skrivboken är borta!

skrivbokenJag vet inte var min skrivbok är, just nu.                                                                                 Vilken panisk känsla.                                                                                                             Skrivbok, skrivbok kom fram, kom fram.                                                                                 Visa dig nu för mamma.                                                                                                         Utan dig är jag naken och rädd.                                                                                               Du tar vänligt till dig mina trolösa tankar.                                                                                 Utan dig är jag full av ofärdig tankeverksamhet som ingenstans har att ta vägen.               Rastlösa linjer och strofer, ord utan grund.                                                                 Skrivboken är leran under stövlarna,                                                                                       där lämnar jag avtryck.

Lögn och förbannad dikt

Lögn och förbannad dikt.  ”Løgn og forbannet dikt.” (Henrik Ibsen 1867, Peer Gynt)

Ibland är det så skönt att inte tala riktigt sant, att brodera på lite göra sig mera intressant. Jag har aldrig varit bra på att tala sanning. Däremot är jag duktigare på att hitta på eller ändra på verkligheten.

Jag kommer ihåg den första gången jag läste en text jag skrivit högt för en grupp människor, det var en liten novell. Underligt var det, knäpptyst i salen, jag läste med inlevelse. Sedan kom de fram till mig, tackade. De trodde det handlade om mig, de trodde jag var flickan i novellen. Det var mycket märkligt, för jag hade ”bara” hittat på och inte sagt något om att det skulle vara självbiografiskt eller så. Så fick jag medlidande och sympati, det kändes konstigt malplacerat. Det hade varit roligt att höra att jag varit duktig på att skriva.

Den där upplevelsen har faktiskt hindrat mig i att fortsätta med skrivandet, länge… Inte nu längre. (Hurra) Nu tänker jag att det var en komplimang, det var så trovärdigt att de som lyssnade glömde eller inte kunde skilja mellan mig och historien jag berättade. (Glädjesyttrande.) Jag vet inte om jag har kvar novellen, jag tror den handlade om en ung flicka som blev förföljd och sedan överfallen, det var något med en buss också. (Eh) Hittar jag den så ska jag publicera den här kanske, om ni lovar att förstå att det inte handlar om mig!

Det är tur litteraturen finns där kan man söka tillflykt från den ”sanna verkligheten” och hitta en annan.

Med Vänlig Hälsning

Droppar

Skrivaren satt och skrivaren skrev,                                                                                     skriftfadern trallade och nynnade i fred.                                                                           Korna betar gräs på ängen,                                                                                                     barnet gömmer sig under sängen.

Själv tänker jag på dropparna, där de hänger i luften,                                                               flygande, fallande lever de bara, tills de landar och slutar att vara,                                     droppar.

Ljummenheten i kulturen…

Varför skriver du? När det inte ger något i kassan, eller ens beundran eller överraskning. Varför skriva överhuvudtaget? Är det inte många andra som redan skriver? Tycker du att du har något så viktigt att säga?

För mig är det ungefär så här, jag skriver därför att jag är. Inte ser man så ofta någon som sitter och skriver heller, eller? Jag tycker inte att jag är märkvärdig, eller särskilt smart.     Jag tror inte riktigt på det här sättet att blogga, för mig känns det inte riktigt rätt…

Nu vet jag. Det här med kännandet, det är något som verkligen kan irritera mig. Vad känner ni? Är det nödvändig att lufta sina kännande titt som attan? Är det viktigt? Den här texten bör jag nog inte publicera på nätet, eller någon annanstans, den känns redan otillräcklig och ljummen, som varmt öl utan kolsyra.

Det kan hända att det är värmen som gör det, tillför den här ljummenheten. Ljummenheten i kulturen…

Jag kan inte mäta en annan människas, glädje eller smärta, inte lodda djupet i någon Annas känslor eller vilja eller svaghet. Men i skrivandet kommer jag någonstans närmare inpå, kanske. Så känner jag. (ironi)

Jag fortsätter en annan dag.

Skriv nu då människa.

Det är så konstigt det här. Här sitter jag uppe och försöker få kontakt med något okänt. Det tar sådan tid ibland. Att komma igång, att starta. En rytm hade varit bra, det är lätt att förstå, skriv från fyra på morgonen till åtta, det låter bra va? Lagom länge och lugn och ro. Tyvärr måste jag sova om natten så jag får lita på mellanrummen i vardagen och tvinga dem till mig och tvinga dem att utvidga sig. Ibland går det och ibland… ropar familjen eller huset eller plikten på mig, jag är snäll och hjälper till, jag tycker om att ha alla mina runt mig och de ropar och väntar och lockar och drar. Det rytmiska skall kunna bära lite åt mig tycker jag. Den rytmiska människan. Hjärtat slår, jämna slag men inte alltid lika. Vi andas du och jag. Solen sjunker och stiger, jorden snurrar, träd blommar, kvinnor menstruerar, vi dricker kaffe om morgonen, vi äter frukost, middag och lunch, klockan tickar, du nickar. Så hur svårt kan det vara då att lägga till en post på programmet? Andas, kissa, kaffe, skriva…. Om det bara vore så enkelt. Kanske är det så enkelt också till en viss del i alla fall? Tycker ni att jag ska komma med goda råd? Som en god och hjälpsam aktör i världsväven? Använd kalendern. Skriv upp din egen uppgift på programmet. Sätt på alarm på mobilen som säger SKRIV nu, om det är det du vill göra. Eller spela piano eller ringa till moster Clara. Det hjälper för mig. Ibland. Vad tycker ni hjälper? Hur kan man få till att passa in det man vill i sitt stora och komplicerade schema?

Vad gör en författare?

Vad gör en författare?

Författar… jag fattar inte. Något fattas mig. Det står still.

Jag känner mig dum som en sill.

Huvud med dill, varsågod. Sitt still. Dunka på. Det ska nog gå.

De flyter ihop. Bokstäverna. Blunda och skriv. Som du vill.

Nys så att allt hoppar iväg. Krumelurerna är inte med på leken.

Länge leve lilla Q[1].

 

[1] Gripe Maria, ”Stackars lilla Q”, 1957
Link

Att skriva, det kan vara lite som att träna.

Ta mig själv som exempel, jag tränar gärna på morgonen hemma. Slår på en YouTube video med en halvtimmes långt träningspass. Det är skönt, jag känner mig friskare efteråt och kan dricka mitt kaffe med gott samvete, om det är ekologiskt.                                Våran Nespressomaskin däremot ger mig dåligt samvete om jag bara tittar på den.       Ner till träningsstudion där det finns andra folk, ledare, maskiner, rådgivare och där det kostar pengar att vara med, dit vågar jag inte gå. I alla fall inte innan jag är säker på att jag är vältränad nog…

Nu skriver jag hemifrån och det går. Jag övar mig, men tänk om någon skulle läsa också och kommentera. Jag stavar så konstigt, ursäkta.

Min Nespressomaskin övervakar köket och skickar jämna uppdateringar till Nestle (ond superkartell) och berättar livligt om vilka produkter vi använder, tror jag…

Jag har inte tränat på flera veckor nu, så det där första var inte riktigt sant… det var mer i vintras jag tränade. Jag kan tipsa om et par kanaler:  BeFit och CafeMom Studios.           På BeFiT är det en kvinna som heter Jillian Michaels som har en del träningsprogram som jag gillar. Yoga Meltdown Level 1 bland annat och 6 Week Six-Pack.                                 Nu tränar jag inte, nu skriver jag så fort jag får chansen. Det gäller att jag övar upp skrivhastigheten så jag hinner skriva väldigt fort. I mellanrummen så att säga.                 Jag har familj nämligen. Barn och man, hus och trädgård och ja, vi har det väldigt bra. Very fortunate. Men nu är det alltså så att jag bestämt mig för att skriva en novell och eftersom inspirationen bara kommer när jag redan skriver eller när jag inte har papper och penna i handen så skriver jag det här i stället.

Link

Här skall det skrivas, hamras ut meningar om arbetet med att skriva. Skrivas om att skriva,  en metaaktivitet, det blir så. För att styrka min intention, skrivandet.

Det är härligt, här i etern. Sittande framför min lysande skärm i mörkret om kvällen. Sovande Småfolk i huset hoppas jag. Bara orden och fingrarna som springer över tangenter.

Hur kan jag intressera?

Jag skriver när ordsträngar fladdrar förbi, nattsvarta fladdermöss mot svartblå himmel.       Jag fångar deras fladder innan de är borta och förbi, ibland.

Virtuella byrålådor fylls upp av ord, meningar, satser, strofer, sammanhang. Tiden är inne för att dela…

I en tid nu har jag läst andra bloggar, inspirerats och irriterats, uppmuntrats och funderat. Alla goda råd och förtvivlade suckar. Jag tackar och beundrar.

Kirsten Lamb ger humor och goda råd på vägen. http://warriorwriters.wordpress.com/

Så skönt att människor går i förväg. Visar vägen ger ut böcker. Tack debutanter, jag smyger i era fotspår. http://debutantbloggen.wordpress.com/