Tag Archives: alvinda

Lögn och förbannad dikt

Lögn och förbannad dikt.  ”Løgn og forbannet dikt.” (Henrik Ibsen 1867, Peer Gynt)

Ibland är det så skönt att inte tala riktigt sant, att brodera på lite göra sig mera intressant. Jag har aldrig varit bra på att tala sanning. Däremot är jag duktigare på att hitta på eller ändra på verkligheten.

Jag kommer ihåg den första gången jag läste en text jag skrivit högt för en grupp människor, det var en liten novell. Underligt var det, knäpptyst i salen, jag läste med inlevelse. Sedan kom de fram till mig, tackade. De trodde det handlade om mig, de trodde jag var flickan i novellen. Det var mycket märkligt, för jag hade ”bara” hittat på och inte sagt något om att det skulle vara självbiografiskt eller så. Så fick jag medlidande och sympati, det kändes konstigt malplacerat. Det hade varit roligt att höra att jag varit duktig på att skriva.

Den där upplevelsen har faktiskt hindrat mig i att fortsätta med skrivandet, länge… Inte nu längre. (Hurra) Nu tänker jag att det var en komplimang, det var så trovärdigt att de som lyssnade glömde eller inte kunde skilja mellan mig och historien jag berättade. (Glädjesyttrande.) Jag vet inte om jag har kvar novellen, jag tror den handlade om en ung flicka som blev förföljd och sedan överfallen, det var något med en buss också. (Eh) Hittar jag den så ska jag publicera den här kanske, om ni lovar att förstå att det inte handlar om mig!

Det är tur litteraturen finns där kan man söka tillflykt från den ”sanna verkligheten” och hitta en annan.

Med Vänlig Hälsning

Droppar

Skrivaren satt och skrivaren skrev,                                                                                     skriftfadern trallade och nynnade i fred.                                                                           Korna betar gräs på ängen,                                                                                                     barnet gömmer sig under sängen.

Själv tänker jag på dropparna, där de hänger i luften,                                                               flygande, fallande lever de bara, tills de landar och slutar att vara,                                     droppar.

Örliten hare.

Nu har jag inte skrivit sedan sist jag skrev, inte ett enda litet brev.
Livet kom rullande som en boll, medan jag tittade åt annat håll.
Jag kan inte tvinga någon att vara, jag vill bara så gärna försvara
de tysta och svaga som inte vill störas, kanske måste de också få höras.
Även om rösten är liten och vek. Även om dimman är tät, nosen blek.

Under ett träd satt en örliten hare, hon darrade lätt på sitt stillsamma sätt.