Tag Archives: alvinda

Alvinda M. Hall

2016/05/21

 

Sådär ja. Nu har jag suttit här länge och kollat på nätet. Folk gör ju så mycket bra. Skriver och stickar och virkar och gör konst och hjälper sina medmänniskor och gör narr av skrämmande politiker och jag, jag sitter bara här och glor. Stirrar på skärmen i mörkret tills ögonen tåras. Ingenting blir det. Jag grinar och gnäller för mig själv för att jag inte har eller får tid för att göra detta. Sätta ord efter varandra på ett imaginärt papper i min maskin. Det är ju inte ett papper, bara en bild av ett papper… det är det jag vill göra, alltså skriva.
Jag tycker att korta tankebanor som plötsligt slutar är tråkiga men har problem med att titta på samma bild längre en några sekunder. Tänk ett måleri av en mästare på måleri, det har tagit tid att måla eller hur. Ganska lång tid antagligen. Först måste duken spännas, sedan grundas och färger skal rivas och ja, jag har aldrig målat något så från grunden, men alltså, det är en process och processer tar tid. Man måste vänta på att färgen ska torka och motivet behöver mogna. Man skissar och förbereder sig. Kanske vandrar på ett fjäll för att hitta det rätta motivet, känslan. Eller sitter långa kvällar i en bar och studerar människornas sönderfallande relationer eller växande. Eller drömmer drömmar som blir näring till bilder som uttrycker djupare meningar en vad som först är uppenbart.
Sedan en dag är allt klart, måleriet står där färdigt. Kanske hänger det på en vägg i ett galleri. Då kommer jag förbi. Stannar ett ögonblick och tittar. Vad fint, tänker jag och vänder mig om och går vidare. Det var ju bra det eller hur, att jag tyckte det var fint. Jag kunde ju sagt, usch vad otäckt. Kanske är måleriet en av alla bilder som dyker upp på min skärm när jag skrollar förbi. Jag stannar till, låter blicken vila, men hur länge? Inte länge det är säkert. Är det riktigt bra kanske jag gillar det. Min korta uppmärksamhet plågar mig och jag tycker i alla fall, konsten förtjänar mer.

picture_Mirror & Rotation (6)

Nycklarna.

Där borta bor Bertil, tror jag. Det är klart, när jag var liten kände vi alla grannarna. Nu är det okänt folk överallt. Den bänken, kanske jag kan sätta mig där ett litet tag? Det är duvor här. Hade jag tagit ed lite torrt bröd kunde jag matat dem. då hade inte folk tittat på mig så där. Som det är nu vet jag inte riktigt. Det är kallt. Konstigt, jag var så säker på att jag, att. Nä, men titta, där borta kommer faster Algot.

– Algot! Hallå!

Nej, hon svarar inte. Hej lilla hund. Nu borde jag gå hem och laga middag. Var är jag någonstans? Titta, där borta bor Bertil, jag går ditåt. En bänk, kanske jag kan sätta mig lite. Om jag bara hade tagit med lite bröd.

”Lilla postbud min duva, kom till mig med ditt brev.”

Det är inte varmt. I min väska har jag nycklar och servetter. Bra, också nycklar. Titta, en bild av Egon när han var liten. Den hade jag glömt. Vad lustigt att jag hade den i väskan och nycklarna. Det var bra. Herre Gud! Vad har jag på mig? Är jag ute i pyjamasklänningen? Nu för jag skynda mig. Vad ska folk tro. Nej. Var är jag nu, ska vi se. Där borta bor Bertil.

”En vacker dag så satt han död mitt i en hög av wienerbröd.”

Brödet och fåglarna. Jag brukar alltid ha med lite bröd. Kanske jag har det i min väska. Åh vad mina fingrar är stela. Jag får inte upp låset på portmonnän, kära Gud. Vad kalla och stela mina fingrar är. Har du sätt ändå.

– Mamma det sitter en konstig tant där på bänken.

– Mm.

– Mamma titta hons hår ser ut som det flyger, nästan.

– Mm.

– Mamma, tror du det är en ängel, fast gammal?

– Mm.

Det är kallt. Jag ska se om jag har nycklarna i väskan. Ja. Det har jag, bra. Men Gud! Jag sitter i bara nattskjortan här ute. Det börjar snöa nu, jag går hem om jag orkar. Jag flyttar på fötterna, nej. Jag är så trött. Där borta bor Bertil tror jag. Duvorna är inte rädda.

– Den där gamla människan är alldeles för tunnklädd.

– Vi går och frågar om hon behöver hjälp.

– Hon sitter alldeles stilla.

De ser mig, oj oj. Jag har bara nattskjortan på mig. De kommer hitåt. Jag blundar nu, så försvinner de.

– Hej, hur går det med dig? Behöver du hjälp?

Jag blundar riktigt hårt, så slutar de nog. Jag sitter här och klarar  mig själv, tack så mycket. Jag fryser inte!

– Hon svarar inte, ska vi låta henne vara?

– Vet inte, vi kan ringa polisen?

Tänk om polisen tar mig? Jag har inte gjort något. Jag sitter på en bänk. Jag säger ingenting. Mina läppar vill ändå inte röra sig.

– Jag ringer polisen.

– Ja, gör det. De kan ta hand om henne. Jag måste skynda mig till jobbet, ring mig se.

– Mm. Vi hörs.

– Hallå. Det sitter en tant i bara nattskjortan här på en parkbänk. Jag vet inte, hon svarar inte, det snöar ute. Kommer ni och hämtar henne?

De hämtar mig aldrig. Jag går nu. Fryser inte längre. Mina nycklar har jag. Ha, nu lurar jag dem allt.

– Ni kommer om några minuter, bra. Ja i parken, jag går, måste hinna till jobbet.

Ha, där går han, han vill inte träffa polisen han heller. Då är vi två i alla fall. Jag följer efter honom så får vi se. Nej men, han gömmer sig, där bakom träden. Står liksom tillfälligt och håller koll på parkbänken. Det sitter en gammal tant där se det ut som. Jag tror jag tar och skrämmer honom lite. Bara för skojs skull. Det var så länge sedan jag hade lite roligt. Skaka lite med nycklarna framför örat på honom bara. Hu, hu.

– Men vad i? skit också jag tror tanten är död.

Död, ha. Jag fryser inte längre. Undrar om jag skulle besöka Bertil. Han skulle behöva kvickas upp lite.

Isen på Kyrkvikens vatten…

Isen råmar och ryter, Godzilla vill

resa sig ur Kyrkviken i kväll.

Lång tystnad bryts i natten och stjärnorna lyser så klara.

 

I huset en diskussion lång och full av ormande argument utan ände.

Så fri fånig, fri modig skulle vara, inte jag.

 

Anakonda över vattnet stjärnormen slingrar sig. Dyker ner, kan vara, från sin himmel.

Ner i djupet. Möter där Ljungkalven och de bråkar om platsen.

Därav råmandet…

Sotmörk afton

Det som måste göras,

för att i sinom tid kanske höras.

Varje stund ska planeras och organiseras, så kan även det oväntade arrangeras.

Nu borde det vara så att en fick läsa vad jag skrev, med röd penna rätta alla avvikelser ifrån rättstavningens underfulla väg och den rätta formen och normen.

Ni sörjer när ni läser, ni som ser var jag felar. I förtid förlåt jag bättrar mig gärna.                          Ge mig bara en guldstjärna.

Det kan hända att det är något som bör förmedlas.

Mina dikter är själens plikter, andens bikt och kräver av mig att delas, för att inte allt arbete ska vara förfelat. Så samlar jag mitt mod igen och skriver till alla och ingen om nästan ingenting.

 

    Sotmörk afton.

I kväll, denna sotmörka tystnad,

lugnt över källkallt vatten sig sänker.

Där simmar på djupet en Ljungkalv,

en Älvkos dotter så sävligt.

Tryggt i mjukvatten gömd.

 

 

Skrivboken är borta!

skrivbokenJag vet inte var min skrivbok är, just nu.                                                                                 Vilken panisk känsla.                                                                                                             Skrivbok, skrivbok kom fram, kom fram.                                                                                 Visa dig nu för mamma.                                                                                                         Utan dig är jag naken och rädd.                                                                                               Du tar vänligt till dig mina trolösa tankar.                                                                                 Utan dig är jag full av ofärdig tankeverksamhet som ingenstans har att ta vägen.               Rastlösa linjer och strofer, ord utan grund.                                                                 Skrivboken är leran under stövlarna,                                                                                       där lämnar jag avtryck.

Nattvråken ropar.

osynlig nattvråk Varför kan jag inte bara köpa mig en författartittel? Konstig soppa, det här… det säljs        så många böcker om konsten att skriva, och ändå är det bara ett sätt att göra det, va?

Bokstäver måste formas, mening bildas, på något bakvänt eller framvänt sätt.

Men ing bil das avd ess abo kst äve r. Tror alltid att det sticker ut något mellan… men det kan hända agg dagg vagg att dett baara blir soppa. Igne. Sak.

Det håller på att stillna nu, dygnet. Så kan vilande, smekande, penseldrag breda ut sig och foten somna för sig själv.

Viljan är att våga vara vaken.

Men ändå ropar nattvråken, sov Vindalv, sov. Drömvärlden virkar en mandala… Det är så oerhört populärt nu, med mandalas, va?

Det går bra! Att virka runt och runt, då kan det bli något, som en mandala… eller liknande. Kan annars köpas billigt på en andrahandsbutik, virkade dukar alltså. I många färger.

Jag undrar om jag skulle läsa en bok om att skriva? Men, man har prövat, det. Blev närmast arg. Den där känslan som liknar det jag tror man kallar arg.

Vill inte, nej! Skriva själv, bättre. Eller läsa bättre bok.

Natt kram. Nattvråken ropar så. Högt. Viljan är så vag.

 

Alvinda M. Hall