Örliten hare.

Nu har jag inte skrivit sedan sist jag skrev, inte ett enda litet brev.
Livet kom rullande som en boll, medan jag tittade åt annat håll.
Jag kan inte tvinga någon att vara, jag vill bara så gärna försvara
de tysta och svaga som inte vill störas, kanske måste de också få höras.
Även om rösten är liten och vek. Även om dimman är tät, nosen blek.

Under ett träd satt en örliten hare, hon darrade lätt på sitt stillsamma sätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *