Monthly Archives: July 2014

Ljummenheten i kulturen…

Varför skriver du? När det inte ger något i kassan, eller ens beundran eller överraskning. Varför skriva överhuvudtaget? Är det inte många andra som redan skriver? Tycker du att du har något så viktigt att säga?

För mig är det ungefär så här, jag skriver därför att jag är. Inte ser man så ofta någon som sitter och skriver heller, eller? Jag tycker inte att jag är märkvärdig, eller särskilt smart.     Jag tror inte riktigt på det här sättet att blogga, för mig känns det inte riktigt rätt…

Nu vet jag. Det här med kännandet, det är något som verkligen kan irritera mig. Vad känner ni? Är det nödvändig att lufta sina kännande titt som attan? Är det viktigt? Den här texten bör jag nog inte publicera på nätet, eller någon annanstans, den känns redan otillräcklig och ljummen, som varmt öl utan kolsyra.

Det kan hända att det är värmen som gör det, tillför den här ljummenheten. Ljummenheten i kulturen…

Jag kan inte mäta en annan människas, glädje eller smärta, inte lodda djupet i någon Annas känslor eller vilja eller svaghet. Men i skrivandet kommer jag någonstans närmare inpå, kanske. Så känner jag. (ironi)

Jag fortsätter en annan dag.

Skriv nu då människa.

Det är så konstigt det här. Här sitter jag uppe och försöker få kontakt med något okänt. Det tar sådan tid ibland. Att komma igång, att starta. En rytm hade varit bra, det är lätt att förstå, skriv från fyra på morgonen till åtta, det låter bra va? Lagom länge och lugn och ro. Tyvärr måste jag sova om natten så jag får lita på mellanrummen i vardagen och tvinga dem till mig och tvinga dem att utvidga sig. Ibland går det och ibland… ropar familjen eller huset eller plikten på mig, jag är snäll och hjälper till, jag tycker om att ha alla mina runt mig och de ropar och väntar och lockar och drar. Det rytmiska skall kunna bära lite åt mig tycker jag. Den rytmiska människan. Hjärtat slår, jämna slag men inte alltid lika. Vi andas du och jag. Solen sjunker och stiger, jorden snurrar, träd blommar, kvinnor menstruerar, vi dricker kaffe om morgonen, vi äter frukost, middag och lunch, klockan tickar, du nickar. Så hur svårt kan det vara då att lägga till en post på programmet? Andas, kissa, kaffe, skriva…. Om det bara vore så enkelt. Kanske är det så enkelt också till en viss del i alla fall? Tycker ni att jag ska komma med goda råd? Som en god och hjälpsam aktör i världsväven? Använd kalendern. Skriv upp din egen uppgift på programmet. Sätt på alarm på mobilen som säger SKRIV nu, om det är det du vill göra. Eller spela piano eller ringa till moster Clara. Det hjälper för mig. Ibland. Vad tycker ni hjälper? Hur kan man få till att passa in det man vill i sitt stora och komplicerade schema?

Vad gör en författare?

Vad gör en författare?

Författar… jag fattar inte. Något fattas mig. Det står still.

Jag känner mig dum som en sill.

Huvud med dill, varsågod. Sitt still. Dunka på. Det ska nog gå.

De flyter ihop. Bokstäverna. Blunda och skriv. Som du vill.

Nys så att allt hoppar iväg. Krumelurerna är inte med på leken.

Länge leve lilla Q[1].

 

[1] Gripe Maria, ”Stackars lilla Q”, 1957

Dagens filosofiska virrighet, medan barnen fördelar godsaker i köket.

En människa bara. Det är märkvärdigt nog. Kontinuitet är ett krångligt ord. (Jag borde vara konsekvent och publicera med jämna mellanrum.) Det kan hända att vardagarna ramlar på varann likt dominobrickor noggrant uppställda i långa banor. Sedan vänder en sig om och ser de fallna brickorna, mönster och oanade former visar sig i allt det levda liv bakom.                En tanke jag har mött på vägen, en av många är att alla händelser och företeelser har lika mycket verklighet. Det som har varit och det som är. En händelse, en erfarenhet, ett möte det förlorar inte sin verklighet för att tiden går. Vi ser inte så klart längre det som är längre bort. Det är bara en annan plats i tiden. Det kan jag tänka mig, när det gäller det gångna. Det blivande däremot måste vara ännu öppet, oformat som dimma eller dam. Nutiden och det förflutna är framtiden mylla, vi gödslar och sår nu för att skörda i framtiden. Se vad har vi lärt, nu? Inget som vi inte redan visste. Det är banalt eller hur?

Nära och långt borta.